Berlin — det lilla äpplet i väst

På Murmuséet fick vi se konsekvenser av murens markanta delning av staden. Detta speglades inte minst av de desperata flyktförsöken av östberlinarna i form av ombyggnation av massvis med bilar och inte minst de ofta horribla följderna av försöken att klättra över de två murar, passera minor och taggtråd. Det var följaktligen inte så konstigt att den annars välsmakande latten på Starbucks gav en något besk bismak efteråt.

När den sista dagen nalkades packade vi in oss och for till Sachenhausen, ett av de första koncentrationslägrena där minst 50 000 människor miste livet under Hitlers tyranni. Där fick boendebarackerna, obduktionssalarna och likungnarna återigen oss dra efter andan. Det låg tydligen fruktansvärt mycket mer sanning i att årets julklapp år 1944 var en likkista än historieböckerna under skolgången förtäljde.

Medan vi lät intrycken sjunka in passade vi på att sjunga allsång i bussen medan det tyska landskapet flög förbi. (Intressant kuriosa kan vara att de musikaliska ådrorna hos våra historielärare är mycket djupgående — speciellt när det kommer till visslingsbiten.)
Så när vi bara kan ana den vajande trikoloren i horisonten är det med glädje vi kan se tillbaka på vår alldeles egen Berlinresa. Aldrig förr har man lärt sig så mycket historia, mest på grund av allt engagemang och kunskap av våra reseledare, men också det sug staden skapar — staden som aldrig sover. Och vi kommer aldrig att glömma, glömma att det är alltid tummen för Berlin!

Av: Cecilia Ahle